Race report: Lidingöloppet 2014

Jag har bara sprungit Lidingöloppet en gång tidigare och det var 2012. Jag hade varit i ganska bra form, tränat bra och laddat inför Stockholm Triathlon. Dagen innan den blev jag kidnappad till min egen svensexa. Från den dagen blev det ingen träning, ett bröllop och en lång bröllopsresa innan det var dags för 30 km terränglöpning. Första 20 km gick helt ok på dryga två timmar och sedan krampade hela kroppen de sista 10 km för att generera en sluttid på 3:36:46… Jag hade inte mycket till övers för Lidingöloppet efter denna upplevelse kan jag säga.

Selfie tagen av Fredrik Hjorth längst till vänster, sedan Alex, Simon och jag.

Selfie tagen av Fredrik Hjorth längst till vänster, sedan Alex, Simon och jag.

I lördags stod jag så på startlinjen igen, nu i en helt annan form än sist. Tidigare under sommaren hade jag ambitionerna att nå silvermedaljtiden för herrar, 2:15, men efter kvitto från Stockholm halvmarathon och mitt allmänna löptillstånd hade jag sänkt den målsättningen till 2:30. Väl på start i lördags var jag verkligen inte taggad… jag ringde Simon som jag visste skulle starta i startgrupp 4 också och slöt upp med honom och Alex när de lämnade in sina väskor. Det visade sig att vi var ett gäng på 3 som alla var rätt otaggade, men beslöt oss för att köra tillsammans och gå ut i 4:30/km-tempo för att få lite moment i början i alla fall. På väg upp mot starten träffade vi på Fredrik, en ultralöpare som nu ska satsa på IM Kalmar nästa år, och tillsammans tog vi dagens enda bild strax innan start.

Min normala rutin innan start brukar vara att göra en sista toalett, det blev det inget av p.g.a. alla köer. Sedan värmer jag upp med lite jogg, följt av lite dynamisk stretching och avslutar med lite stegringslopp för att känna lite fart. Detta blev det inte heller någonting av p.g.a. tidsbrist och dålig motivation. Slutligen trycker jag normalt en gel strax innan start och det hann jag i alla fall med, men insåg då att gelen jag valt för dagen, Espresso Love från GU energy (stört god för övrigt), gärna tas med vätska vilket jag inte hade till hands…

Ner på gärdet upp med överdragspåsen i höskrindan och fram till startlinjen. Vi stod bredvid varandra två led bakom fronten och efter lite konversation beslöt vi oss för att öppna loppet med en liten tjurrusning så att vi skulle ligga först i startgrupp 4 i alla fall. PANG startskottet ljöd och starten gick, efter ca 1 km var vi också först i startgrupp 4, men tyvärr också ifatt startgrupp 3.

Ett stort problem med Lidingöloppet för er som inte sprungit det är att ”stigen” är bred som ett vanligt elljusspår, men det är typ 20 000 löpare som ska trängas på den och ingen startar i rätt startgrupp :). Detta var en av anledningarna till att jag lade 2:15-ambitionerna på hyllan till i år. Det är lite som att starta i led 10 på Vasaloppet och försöka köra på under 6 timmar… det går inte. Nåväl vi kom iväg i ett vettigt tempo och de första 5 km gick i 4:07, 4:30, 4:33, 4:30 och 4:46, alltså enligt plan. Vi växeldrog i början, men jag kände rätt snabbt att benen inte mådde bra av 0 uppvärmning så jag sa tidigt att jag ”inte kommer dra så mycket idag”, Simon sa att det är lugnt ”Vi har ju Alex som draghäst”.

Alex tog sin första gel vid vätskekontrollen efter 5 km, men den resulterade i att han fick kramp och följande 5 km blev riktigt jobbiga för honom. Simon och jag fick således ta över ansvaret för farthållningen och det gick bra. Första 10 km avverkades på 45:54 och alltså höga 4:35/km i snitt. Här någonstans började min kropp bli uppvärmd och lagom tills dess att de riktigt branta utförslöporna och de riktigt kuperade delarna började vid 15 km kändes min kropp fin.

Fördelen med att känna sig fräsch i kroppen när man springer ett lopp som Lidingöloppet är att man kan kontrollera sin fart på ett helt annat sätt än om man börjar bli sliten. Det som generellt händer då är att man springer otaktiskt bara för att komma fram fort med rusningar uppför och försiktig löpning utför för att inte ramla. Istället blev mantrat från mig till grabbarna ”Sträck på ryggen, trippa och sänk farten” i alla uppförsbackar och från Simon ”Luta dig framåt och låt benen trumma på” i utförsbackarna.

Alex som några veckor innan IM Kalmar i år hade stukat foten fick tyvärr släppa oss vid 20 km. Den andra milen hade då tagit 50:54 och alltså inneburit ett snitt på 5:05/km. Nu började Simon bli riktigt trött och jag tog över rollen som draghäst permanent. Jag gav mig fan på att jag skulle ha in Simon på rätt sida 2:30 och sa åt honom att suga tag i min rygg. För varje uppförsbacke blev jag tvungen att sänka farten ytterligare för att Simon skulle orka med, men vi såg till att hålla farten uppe på platten och utför.

Jag såg hela tiden hur snitthastigheten sjönk och med 7 km kvar hade vi bara 5 sek/km i marginal. Simon sa att jag kunde köra vidare och släppa honom, men jag ville så gärna att vi skulle klara 2:30 tillsammans. När vi så kom till Abborrbacken och jag fortsatte springa uppför, vände mig om när man svänger vänster och fortsätter asfaltsbacken upp, såg jag att Simon var för långt bak för att orka sista biten. ”Simon, vi ses i mål!” ropade jag och körde så på. Med 5 km kvar stod då snitthastigheten på 4:59/km…

Det stora problemet när man sprungit 25 km och hållit ett visst tempo är att försöka öka från det. Även om man orkar rent fysiskt så är det svårt för kroppen jag liksom hamnat i ett ”viloläge” som det krävs en hel del energi att rubba den ur. Dessutom finns det inte så många att springa med vid denna tidpunkt i loppet om man har gott med energi kvar utan det är hela tiden att springa om människor som gäller så ”håll till höger” är det ända man ropar.

Ner med en mugg coca-cola med 3 km kvar för lite raketeffekt och ganska snart därefter hör man sorlet från målrakan. Lidingöloppets målraka är väldigt härlig. Den är likt starten ganska lik ett kosläpp, bred öppen äng, vid detta laget rätt så lerig och kantad av människor på bägge sidor. När jag fick syn på den officiella målklockan såg jag att det började bli bråttom så mina sista 200 meter blev något sprintartade.

Över mållinjen med 4 sekunders marginal på rätt sida, 2:29:56, gött mos! Simon kom i mål på 2:31:40 och det är en riktigt grym prestation med tanke på hur trött han var sista 10 km!

Jag är riktigt nöjd med mitt lopp och det jag framförallt är mest nöjd med är hur kontrollerat jag genomförde loppet. Sett i kontrast till Stockholm Halvmarathon, för två veckor sedan, där min snittpuls låg på 169 en puls som motsvarade min maxpuls igår… Dessutom på en betydligt mer krävande bana och över en längre distans. Att jag dessutom lyckades ta det lugnt uppför och trycka på nedför istället för att försöka hålla ett så jämnt tempo som möjligt även i de mer kuperade delarna av banan är jag riktigt nöjd med. Jag uppnådde helt enkelt en ny grad av löpmognad i lördags… riktigt skönt!

Med ett nytt PB på Lidingöloppet i bagaget blir det nu dags att ladda om för årets sista mål… Det känns som att det är inom räckhåll, men det får framtiden utvisa. 22 November, mitt livs första mil under 40 min, kommer det gå? Vi får se! :)

  1 comment for “Race report: Lidingöloppet 2014

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *