Race Report: Stockholm Tunnel Run 2014

De senaste veckorna har minst sagt varit tveksamma vad det gäller mitt deltagande i den gångna helgens tunnellopp. För tre veckor sedan kunde jag inte ens springa p.g.a. mina vader och i samma veva åkte jag på influensan… Inte en helt optimal uppladdning och ska jag vara helt ärlig så var det rätt skönt. Efter att ha haft tydliga mål hela säsongen så var planen att det hela skulle kulminera i ett sub40-resultat på 10 km för första gången i mitt liv. Problemet var bara det att jag inte varit riktigt sugen, jag behövde helt enkelt en viloperiod. Att den skulle komma ofrivilligt p.g.a. skada och sjukdom var väl kanske inte så bra, men ibland är kroppen den bästa schemaläggaren :).

Utslagen på hotellrumsgolvet efter toppningspass på löpband

Utslagen på hotellrumsgolvet efter toppningspass på löpband

I förra veckan var jag helt inställd på att ett resultat nedåt 40 minuter var långt ifrån nåbart, men så kom tisdagens toppningspass på ett löpband i Malmö… Det gick så lätt! Värmde upp 2 km och körde sedan 3×1 km @ 4:00/3:55/3:50 med 2 min ståvila och avslutade med 6x200m @ 3:45/44/43/42/41/40 innan en 2 km nedjogg. Det sköna med människokroppen är att så fort den får smak så väcks hoppet… från att ha varit inställd på en tid kring 45 min kändes det helt plötsligt som att låga 40 och kanske till och med sub40 skulle vara möjligt.

Startgrupp 2/Orange

Startgrupp 2/Orange

Efter en veckostart på ”fältet” var jag tillbaka i Stockholm på torsdagen och mina ögon föll då på Szalkais ”recension” av banan för tunnelloppet. Eptitet som ”inte direkt en bana att slå pers på” och ”riktigt långa och tuffa backar” rimmade väl kanske inte riktigt med mitt hopp om en sub40-tid. Jag körde i alla fall min sedvanliga rutin med rödbetsjuice de sista dagarna inför loppet och hämtade ut mitt startkit på fredagen. Arrangören pratade ju om att det skulle vara ”samma temperatur i tunneln som ute” och med tanke på att det skulle vara kring 1 °C på lördagen började jag fundera på klädsel. Beslutet föll på långa kompressionstights, underställströja, tunn löparjacka (för att ha fickor) och sedan den där jippovästen som ingick i startpaketet. Om någon insatt läser detta och vet hur dimensionerna på de kroppar som västarnas storlekar var anpassade för så får ni gärna skriva en kommentar om detta… Jag hade valt en XL och den var för kort och för bred… Högst oklart, men det verkar som att man i planeringen räknade med att 42000 löpares genomsnittliga kroppsproportioner skulle ha slående likhet med grodan boll…

Simon och jag innan start

Simon och jag innan start

Hursomhelst kom lördagen och jag måste säga att min logistik för dagen var klockren! Jag hade ovanstående kläder plus pannband och löparhandskarna på mig när jag satte mig i bilen 1:25 innan start. Körde bilen till Danderyds Sjukhus och parkerade, tog med mig bilnycklar SL-kort och mobiltelefon (perfekt med fickorna på den tunna löparjackan). Tog tunnelbanan till Östra station där jag började min uppvärmning med ca 3 km jogg ned till värthamnen där starten gick. Efter lite dynamisk stretching träffade jag Simon och hans gäng som skulle jogga igenom tunneln som en social grej och sedan släpptes folkhavet in till start. Det var ett rejält gäng! Jag vet inte hur många det var, men jag är glad så här i efterhand att jag såg till att komma långt fram eftersom det bara var elitledet som startade 12:00 som var seedat. Resterande led var bara i anmälningsordning…

Sjukt mycket folk i gula västar!

Sjukt mycket folk i gula västar!

12:10 gick starten för oss i startled 2 och strax innan hade jag träffat på Sanna (en träningskompis i TT) som sa att hon skulle ta rygg på mig. Det blev en riktigt häftig start där man rusade iväg och ned i tunneln med pyroteknik vid öppningen… Just denna ”aktivering” som de kallade den var nog den som kändes mest B av de 13 som fanns ut med banan, men jag antar att det blev läckrare senare när mörkret föll på. Första kilometern var i alla fall riktigt snabb, i princip bara utför och jag skulle gissa på ca 3:40-50 för min del… Lite väl snabb öppning som jag höll i på kilometer 2 innan jag började sansa mig lite. Hållpunkterna för mig var 3, 5, 7 kilometer då detta lämpligt var där man vände i tunneln. Tanken var alltså att pacea första 3, beroende på dagsform hålla i eller öka till 5, härda till 7 och sedan kötta sista biten.

Pulskurva under Stockholm Tunnel Run

Pulskurva under Stockholm Tunnel Run

Sett till min pulskurva (ovan) så blev det i alla fall en pangstart :). Från 125 upp till 175 på första 90 sekunderna och sen var det full spätta resten av loppet. Pulstoppen på 184 slag (100 % av uppmätt maxpuls) kom när jag gick över mållinjen :). Hursomhelst var det en riktigt trevlig bana, men backen upp mot 5 km var en riktig plåga och likaså avslutande kilometern uppför. Tydligt var också att det var motvind första 3 och sträckan mellan 5-7 km då man i vändningarna verkligen kände ett tryck i ryggen. I uppförsbackarna och på platten hade jag inga problem att hålla farten uppe, däremot blev jag omsprungen i alla nedförsbackar. Jag hade riktigt svårt att få igång stegfrekvensen utför och trycka på… här hade jag garanterat utvecklingspotentialen för dagen, samtidigt kan det ha varit denna ”vila” i utförsbackarna som gjorde att jag höll farten uppe uppför och på platten.

Nöjd efter dagens prestation

Nöjd efter dagens prestation

Jag har aldrig sprungit 10 km (tävling) i modern tid och jag måste säga att det är en riktigt svår distans. Jag hade verkligen behövt en hare som guidade mig, men nu är man en erfarenhet rikare istället. Officiell sluttid landade på 41:43 och nu har jag äntligen ett PB på distansen :). 29 mars ska det ryka all världens väg på premiärmilen!

Eftersom jag hade inställningen att detta var mer ett jippo än ett lopp så är jag fantastiskt nöjd med arrangemanget. Imponerad över att de lyckades forsla runt 42000 löpare under jord! Jag måste säga att det var riktigt roligt att få ha upplevt tunneln utan bil och de övriga 12 ”aktiveringarna” längs banan var riktigt läckra. Lasrar, rökmaskiner, konstsnö och dunka dunka var några av inslagen som förgyllde resvägen. För mig blev det dessutom en rätt trivsam resväg då jag startade långt fram i startled 2 med bara eliten framför så det var inte trångt för fem öre. Om jag tog ut mig tillräckligt är svårt att säga, men kroppen orkade i alla fall med ett styrkepass lite senare på kvällen…

Nu slipper vi i Stockholms norrort äntligen Bergshamraleden för att ta oss ut på Essingeleden!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *