Race Report: Vasaloppet 2015

Så var säsongens första A-lopp här. Vasaloppet, 90 km klassisk skidåkning ”i fäders spår för framtids segrar”. Det här skulle bli mitt tredje Vasalopp eller, om man nu ska vara korrekt, mitt andra Vasalopp för mitt första år körde jag Öppet Spår. Första året körde jag på 7:14 i helt ok förhållanden, men jag startade längst bak. Förra året gjorde jag en rejäl förbättring och åkte in på 5:48 vilket då gav en 1990e plats. I år hade jag då självklart satt upp målet högre. Jag har frångått det där med tid och istället siktat in mig på placering. Tanken var att jag skulle placera mig topp-1000. Detta mål var dock under förutsättningen att jag lyckades seeda mig till startled 2…

Innan skidsäsongen drog igång hade jag 7 lopp på agendan inklusive Vasaloppet vilket gav mig en rätt stor chans att tävla mig i form, men också att faktiskt säkra min plats i startled 2. Man kan ju alltid ha dåliga dagar och dessutom finns det alltid yttre förutsättningar som man inte kan styra över och då kändes det skönt att ha några chanser att seeda mig… Som bekant om man läst min Race Report från Halvvasan blev det bara ett enda lopp innan Vasaloppet och det gick inte vägen. Förutsättningen att nå topp-1000 fanns helt enkelt inte riktigt där från början i söndags.

En av många härliga dagar uppe på fjället veckan innan Vasaloppet

En av många härliga dagar uppe på fjället veckan innan Vasaloppet

Uppladdningen hade gått riktigt bra. Jag hade fått vara frisk en längre tid, tränat bra och 9 dagar innan Vasaloppet var vi på plats uppe i stugan i Tandådalen. Skidmässigt har uppladdningen varit under all kritik med endast 21 mil i benen, men träningsmässigt i övrigt har det varit kanon. Jag har aldrig varit i så god form som jag var/är nu och skidor det kan jag ju åka :). Rödbetsjuicen inmundigades var morgon från en vecka innan loppet på sedvanligt vis, matintaget hölls på en sådan nivå att jag fick i mig tillräckligt med energi utan att gå upp i vikt och det blev en del skidåkning med den sista urladdningen på Halvvasan 5 dagar innan Vasaloppet.

Martin smetar ut KX35

Martin smetar ut KX35

Martin kom i vanlig ordning och sov hos oss kvällen innan loppet och vi gjorde i ordning våra skidor tillsammans. I år hade vi lärt oss av föregående år och gjort i ordning glidet på förhand så att man inte behöver bli klar med allting mitt i natten :). I botten hade jag en stenslipad och hotboxad skida som jag körde högfluorparaffin från Pölder på. Paraffinet värmde jag in två omgångar där skidan fick svalna emellan. När jag borstat upp skidan åkte jag ned till Dalskidan i byn som fick lägga en 1 mm rak rill respektive en 2 mm rak rill. Eftersom jag sett hur temperaturen skulle bli på söndagen insåg jag att strukturen skulle kunna spela en avgörande roll i glidet på de blöta partierna. (Måste skaffa mig ett eget rillverktyg till nästa säsong!) Som fäste gick vi helt på Swix rekommendation för startled 1-3 vilket var ett lager KB20 invärmt i sandpapprat belag. Som mellanlager la vi ett tunnt KX35-klister och på toppen blev det ett lager med K22-universalklister. Vallningen blev klockren även i år och jag kommer att fortsätta valla mina egna skidor inför tävlingarna för hittills har jag inte misslyckats :).

På väg över älven

På väg över älven

Man vet aldrig riktigt när man ska bege sig mot start i Vasaloppet, men vi beslutade oss för att sticka hemifrån vid 05:45. På väg ned från berget började köerna och vi insåg att det inte var någon idé att försöka komma fram till starten. Pappa som körde oss tog av och körde på fjällsidan av västerdalälven, vilket visade sig vara klockrent för gångpassagen över älven vid starten var fortfarande gåbar trots tövädret! Följden blev att jag och Martin la ut skidorna ca 06:30 i starled 3 som redan då låg under 5 cm med vatten och vi var ungefär mitt i ledet.

Planen för dagen var att pacea mig första halvan (runt 15 km/h) fram till Evertsberg 48 km och köra en negativ split på andra halvan (runt 17 km/h) in i mål 42 km. Nutritionsmässigt var tanken att köra på den plan som jag testat ut under Halvvasan dvs. att ta en sipp med Enervits liquid gel med koffein varje kvart från min flaska som satt i vätskebältet på ryggen. Denna sportdrycksflaska med 6st gel skulle räcka halva loppet där jag skulle få en ny av min pappa i Evertsberg, identisk med den första flaskan.

Förhållandena i startled 3

Förhållandena i startled 3

Starten gick och det är som att man blir gråtfärdig när man tänker på de förhållandena som rådde. Ingen frisk människa skulle få för sig att ge sig ut och åka skidor en sådan här dag. Hela startfältet låg under vatten och precis som förra året kunde man inte utnyttja hela bredden över tjärnen utan här var det avsmalnat. Jag vurpade en gång redan efter ca 100 meter när en kille klev in framför mig ovanpå min skida, blev lite blöt men tappade egentligen ingen tid på det. Om man jämför med förra årets 15 vurpor var årets 3 ingenting!

På väg uppför ganska tidigt i loppet

På väg uppför ganska tidigt i loppet

De första 4 km av backar var betydligt segare i år än förra året. Jag gissar på att det var betydligt färre människor som behärskar klassisk åkteknik i år än förra året och eftersom föret var som det var gjorde det sig bekant… Tiden fram till Smågan var i alla fall 49:47, jämfört med förra årets 46:22 och då gjorde jag det med en stav förra året… Sen flöt det ändå på som det skulle, jag lyckades bra med näringsintaget och behärskningen i fart. När jag kom in i Evertsberg efter 48 km hade jag ett snitt på 15,2 km/h, sned- och motvinden hade tagit en del på krafterna men flaskan med energi hade räckt hela vägen.

När jag kom in i Evertsberg tittade jag mig efter pappa. Jag hade reagerat redan tidigare på att jag inte sett honom i Mångsbodarna eller Risberg, vilket jag alltid gjort förr om åren och nu var han inte heller här i Evertsberg. Det var inte mycket att göra utan jag tog en extra klunk sportdryck i depån och tryckte på… Det kan ju tyckas larvigt när man läser någonting sådant här och i alla fall jag skulle tänka ”men varför tog han inte bulle och buljong i matkontrollerna”. Problemet är att om man har satt upp en plan för näringen under ett lopp och man vet att den fungerar, då är det inte gärna någonting man ruckar på.

Jag satte i alla fall iväg mot Oxberg, men ganska snart började jag få riktigt ont om energi i kroppen. Jag höll ändå i hyfsat efter omständigheterna, men för er som åkt Vasaloppet kan ni tänka er hur det är att köra Lundbäcksbackarna utan energi i kroppen… det är en pina. Jag kämpade mig upp och fick tillslut pusta ut i utförslöpan ned mot Oxberg där jag också såg min pappa för första gången. Även om jag var irriterad så var han nästan mer upprörd. Han hade åkt ifrån Sälen kl 8 och det hade tagit honom 3 timmar till Oxberg! Under alla dessa år vi följt Vasaloppet på plats (har ingen exakt siffra, men uppskattningsvis 25 år) har det aldrig varit så mycket trafik. Nu fick jag i alla fall min energi och det var bara att metodiskt försöka fylla på. Grejen med kroppen är ju att den inte kan ta upp hur mycket kolhydrater som helst på en gång utan en ganska bra regel är 1 g kolhydrat/kg kroppsvikt/timme. I mitt fall är det alltså 90 g och det motsvarar helt enkelt min sipp varje kvart. Det var helt enkelt bara att bida sin tid.

Ungefär 5 km efter Oxberg återfick jag mitt humör och min energi. 23 km kvar och det var bara att göra det bästa av situationen. Tyvärr är det ju så att när man går på knäna i nästan 14 km tappar man en hel del tid och det var helt enkelt bara att stå på. Loppet fortlöpte och det irriterande var att jag nu hade riktigt bra med energi i kroppen (irriterande så till vida att jag hade kunnat prestera så bra om yttre omständigheterna varit med mig). Jag passerade Hökberg och backen upp ifrån kontrollen, som normalt är så tung, gick lätt som en plätt. Vid det här laget hade temperaturen kommit upp till omkring 7 plusgrader och mitt pannband som jag startat med hade jag redan tagit av i Oxbergskontrollen. Uppkavlade ärmar, barhuvad och solglasögon gjorde att backarna ut från Hökberg fläktade riktigt härligt i 50 km/h.

Såhär långt hade spåren varit under all kritik, på sina platser var det så lite snö att hela stenhällar kommit fram mitt i skidspåret. Stavfäste var det bara att drömma om så jag var extra nöjd att jag satt på stora trugor på mina stavar några dagar innan loppet. Så passerade man Eldris och helt plötsligt kom man till säsongens bästa skidspår! Spikraka, vertikalskurna och stenhårda spår med ett stavfäste från himmelriket. Det blev i det närmsta provocerande och nästan förlöjligande eftersom de första 81 km var helt värdelösa och nu helt plötsligt var det helt perfekt. Hade man lagt ned 10 % av den energi man lagt på dessa spår och fokuserat resten av krafterna på resterande spåret kanske det hade kunnat vara drägligt, vad vet jag.

Besviken i mål efter spurt och missad medaljtid

Besviken i mål efter spurt och missad medaljtid

Nu var det ju i alla fall bara 9 km kvar in i mål och jag taggade igång på att ta rygg för rygg. 22 personer blev det tillslut på sträckan och totalt mellan Smågan och mål körde jag om 331 personer. På målrakan fick jag eget och hårt spår så jag körde en liten egen stakspurt eftersom jag fortfarande hade något hopp kvar om att komma in på medaljtid.

Måltiden blev 6:10:00 vilket gav en 1780 plats och alltså ett personligt rekord med 210 platser, men ingen medalj… den missade jag med 7 minuter. Med förutsättningarna jag hade inför loppet är jag riktigt missnöjd med min prestation, men såhär i efterhand med lite distans till loppet är jag ändå ganska nöjd. Det som jag framförallt tar med mig är att jag lyckades hämta upp mig och avsluta på ett bra sätt efter det att jag varit nere i källaren och letat efter energi såpass länge som jag gjorde. Det som är så irriterande är ju att det är ett år till nästa gång!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *