Race report: Stockholm Marathon 2015

Ska man vara helt ärlig har jag väl egentligen aldrig sprungit ett marathon. Alltså jag sprang förra årets Stockholm Marathon, men jag gjorde det som ett träningspass dagen efter jag cyklat en 200 km runda inför vätternrundan, och jag gjorde ju ett marathon som avslutning på min IRONMAN i Kalmar i augusti, men jag har aldrig riktigt fokuserat på ett marathon. Ska man ändå prata personbästa så är det från förra årets Stockholm Marathon på 3:58:03… det har hänt en hel del sedan dess.

Det tog ett tag innan jag hittade det, men det var bilden till höger som startade min uppåtgående trend som löpare. Jag var mitt uppe i sluttampen inför IRONMAN i Kalmar förra året och jag insåg att ska jag göra det igen så måste jag bli en bättre löpare. Nörd som man är hade jag börjat följa en del triathleter på diverse sociala medier och på instagram hade jag sett en hel del om #nelkerstt. En löpargrupp som kallades Terrible Tuesdays och frontades av grundaren Mikael Nelker. Den 19 juli skrev jag helt enkelt de kommentarerna som kan läsas under bilden och sedan dess har jag plågat mig själv varje tisdag.

Nu är det inte så att bara för att man springer enormt plågsamma intervaller varje tisdag så blir man en snabb löpare, men det är en av många faktorer i ett lyckat recept. Vidare faktorer kommer senare i någon form av analys/slutsats. Nu till det som hände igår.

Jag hade egentligen som mål att springa maran på under 3:30, men min bundsförvant och partner in crime när det gäller löplopp, Simon Habtemikael, hade på något sätt hetsat mig till att sätta upp 3:15 som mål istället. När vi sprungit nyckelpassen inför maran nu på våren har min halvmarafart legat runt 4:05-4:10/km så jag tänkte att nog ska 4:37/km gå bra på 42,2 km. Däremot har jag ju varit lite osäker på min långdistansform eftersom jag nyligen varit rejält sjuk och borta från träning i 3 veckor.

Hursomhelst Simon och jag möttes upp tillsammans med Danne Franzén som också skulle springa någonstans runt vårt tidsmål. Dagens första bekymmer var att jag glömt att anmäla några tidigare resultat vilket gjorde att jag hade startgrupp E, Simon hade startgrupp D och Danne hade den som vi såg lämplig att starta i, nämligen C och den gruppen där farthållarna för 3:15 startade.

På Stockholm Marathon är de 21 000 löparna uppdelade på två starttider 12:00 och 12:10, samt därunder i sektioner från A till typ J. När man ska in i sin fålla står det kontrollanter som kollar på din nummerlapp och barskt säger att det här är fel fålla för dig… Thugs som vi är :) hoppade vi över staketet på en sektion där inga kontrollanter stod och vips var vi på rätt plats.

Några minuters uppvärmning senare gick startskottet och vi stack iväg. Jäklar vilken skillnad det var att starta lite längre fram än föregående år! 2014 var vi tvungna att ägna de första 20 minuterna åt att sick-sacka oss fram genom fältet för att få springa i vår takt, någonting som verkligen kräver onödig energi. Nu gick det i rätt tempo från början vilket var riktigt skönt. Det gick till och med lite för fort.

Benen kändes bra på oss och vi fick ju hela 20 minuters löpning innan regnet började :). Det tog ända till kilometer 8 innan vi kom ned i tempo till 4:36/km vilket var där vi skulle ligga, men det var kilometern med västerbron… Därefter fortsatte tempot i ca 4:25/km och det kändes riktigt bra. Danne hade målet att gå för 3:10 och släppte oss således på Söder Mälarstrand, men jag och Simon behöll lugnet och trummade på, hela tiden med mantrat att det var ett varv kvar tills loppet började på riktigt.

Odenplan på första varvet. Foto: Robert Sjölund

Odenplan på första varvet. Foto: Robert Sjölund

Det är ju så på Stockholm Marathon att det är en tvåvarvsbana där det första varvet bara är 17 km vilket är riktigt smutt, men sedan kommer Gärdet och Djurgården till på andra varvet. Till skillnad från föregående år har jag tränat alla långa intervaller ute på dessa marker vilket gjorde den sträckningen mer bekant i år. Första halvmaran gick på 1:35:15 (4:31/km) och det kändes rätt bekvämt. Dessutom var det tryggt att ha en del att gå på till andra halvan. När man vände upp efter halvmarkeringen och gick in på OMX-rakan började både vinden och regnet tillta rejält. Det var bara att bita i men knappa 2 km senare kom, något som jag i princip aldrig har problem med, håll. Det började lite molande och jag försökte bara vifta bort det med tanken, men det gjorde ondare och ondare. Ett tag trodde jag att jag skulle få avbryta loppen, men jag sänkte farten lite och trummade på med förhoppningen att det skulle släppa. Simon körde på då jag inte visste hur min utgång skulle bli ur detta.

Ansträngd löpstil med dubbelsidigt håll. Foto: Mikael Nelker

Ansträngd löpstil med dubbelsidigt håll. Foto: Mikael Nelker

Efter Gröna Lund, utmed galärvarvskyrkogården, stod sedan ett gäng TT-are med Nelker i spetsen och langade/peppade. Nelker hade hört från Simon att jag hade håll, så samtidigt som han sprang bredvid och gav mig sportdryck var hans kommentar följande ”Kalle, håll det har man och det gör ont, men det ska det göra. Det släpper förr eller senare så det är bara att kötta vidare”. Den lilla peppen var precis det jag behövde och vid rätt tillfälle, ganska snart därefter fick jag dubbelsidigt håll med sedan släppte det och jag var ikapp Simon igen.

TT:s Stockholm Marathon-karta 2015

TT:s Stockholm Marathon-karta 2015

Inne på skeppsbron på andra varvet hade vinden och regnet tilltagit ytterligare och nu började det faktiskt bli lite besvärande. När man passerar 30 km i tävlingsfart så blir allting så mycket jobbigare och då blir de där peppande orden man får från sidlinjen än viktigare. Kika på kartan till höger, så såg uppställningen ut från TT under dagen. Kan ni tänka er en bättre klubb att tillhöra? Så många klubbkamrater som trotsar vädret och står ute i flera timmar och skriker/langar till sina kamrater. Utöver dessa fick vi många andra utmed banan, min syrra Lovisa med sin äldsta son Albin stod på två ställen och där man minst anar det under centralbron kommer ett sådant där riktigt underjordiskt vrål ”KOOOOOM IGEEEN SIIIMOOON OCH KAALLLEEE!!!!” från Roger och Linda. På andra varvet var det mycket behövligt!

Blöt hund som sträcker sig efter en sista gel vid 35 km. Foto: Beatrice Amundsson

Blöt hund som sträcker sig efter en sista gel vid 35 km. Foto: Beatrice Amundsson

Jag hade förra året i bakhuvudet och flera gånger under loppet hade jag och Simon gjort små tillbakablickar med anekdoter som vi kom ihåg kopplade till olika punkter utmed banan. Förra året utmed Söder Mälarstrand på andra varvet hade jag precis släppt Simon och Magnus då jag väggat totalt efter det att mina sista två geler skakat ur mitt racebelt. Nu ett år senare var jag, efter omständigheterna, rätt fräsch :). Jag hade sagt till Simon innan loppet att drömmen vore att få komma av västerbron och känna att man fortfarande hade energi kvar och klipp i steget. Tyvärr började Simon få krampkänning ungefär vid 31 km så jag fick fortsätta själv och efter västerbron var det faktiskt som jag hade hoppats, det var bara ett litet problem… Vinden som tilltagit låg i östlig riktning och således var det rak och ganska hård motvind utmed hela Norr Mälarstrand. Tur att jag hade en del juice kvar i benen för annars hade mitt tempo garantera sjunkit än mer än vad det gjorde. Snittet utmed Norr Mälarstrand landade på 4:47/km att jämföra med första varvets 4:25/km…

Det var en befrielse att vända upp på vasagatan och trots att det går lite uppför längs med hela torsgatan och in på odengatan upp mot odenplan var det en fröjd i jämförelse med motvinden innan. Missförstå mig rätt, det gjorde ont överallt i kroppen, men mindre ont än det gjort tidigare :). Nu kunde jag dessutom trycka på lite, jag hade någon form av strimma hopp kvar att jag skulle lyckas gå in under 3:15 som ju faktiskt var målet för dagen. Kilometrarna från Odenplan tryckte jag därför på lite, men det gick inte fortare än 4:35/km förutom en liten passage vid 41 km där jag återigen hade Nelker hetsandes bredvid mig :).

Får uppmaningar om spurt med ca 1200 m kvar. Foto: Mikael Nelker

Får uppmaningar om spurt med ca 1200 m kvar. Foto: Mikael Nelker

Det kändes faktiskt som att jag klarat det när jag kom in på stadion, med klipp kvar i steget tryckte jag mig förbi två farthållare för 3:15 och det kändes riktigt bra. Sen såg jag raceklockan on insåg att jag missat det med en bit. Sluttiden blev 3:15:54 och således en förbättring av mitt personbästa med 43 min… inte illa pinkat :). Frågan är hur mycket fortare det hade kunnat gå? :) Eftersom jag inte sprungit så mycket marathon så var det en riktigt bra erfarenhet igår att disponera 42,2 km i tävlingsfart. Nästa gång blir det den 15 oktober i Lissabon och det blir spännande att se vad jag kan åstadkomma där.

Nu till framgångsreceptet för min löpning under det senaste året. Den första och viktigaste ingrediensen har jag redan nämnt, dvs TT. Det är någonting speciellt med att pressa sig själv tillsammans med andra, man får helt enkelt inte till lika hög kvalitet själv. Det andra är löpmängden, där jag ökat enormt. Jag försöker att snitta runt 65 km i veckan och den typen av mängd bygger sakta men säkert löpstyrka i kroppen, man går helt enkelt inte sönder lika lätt och man håller längre förutsatt att man tillför energi kontinuerligt. Det sista och avgörande för mitt resultat just igår är min vikt. Jag kommer att gå in djupare på det här i ett enskilt inlägg längre fram, men kort och gott bestämde jag mig i början på året att jag i mars-april-maj skulle hålla en kontrollerad diet så att jag gick ned 6 kg för att nå min ”optimala race vikt”. Igår på morgonen vägde jag in på 84,1 kg och jag kan säga att de där sista kilona gör det hela betydligt lättare i dubbel bemärkelse.

Nästa gång jag får ”springa skiten ur mig” blir på Vansbro Triathlon (halv-IRONMAN) den 27 juni, men dessförinnan blir det Vättern runt den 13 juni så nu blir det lite löpvila ett tag och fokus på cykelkvalitet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *