Race report: Vätternrundan 2015

Det här var ett riktigt ångestfyllt återseende för mig, även om jag inte riktigt erkänt det för någon mer än Aida på förhand. Om man inte vet varför så kan man läsa min race report från Vätternrundan 2014 här och orkar man inte läsa den så är kontentan att jag kraschade efter 40 km i ca 40 km/h och det har minst sagt satt sina spår.

Att komma tillbaka till linjecykling från förra årets krasch har varit en process. Att cykla tempo har inte varit några som helst problem, men just saker som att släppa styret på linjecykeln med ena handen för att ta något i ryggfickan eller liknande har varit riktigt jobbigt för mig mentalt, likaså att ligga riktigt nära framförvarandes bakhjul har varit tufft för psyket.

Ni som hör mig prata om Vätternrundan får ju inte höra så mycket positivt och för mig bottnar det i att jag tycker att 300 km är för långt. Jag har inga problem att hålla på länge med en sport, men just när det kommer till cykling så kan det bli rätt farligt när folk börjar bli trötta även om du själv inte är det… och som jag fick uppleva förra året, asfalt är väldigt hårt i 40 km/h.

Stora delar av klungan för vår Sub 8:30-satsning i år var sig lik från föregående år, men mot slutet av träningsperioden slog vi ihop oss med en likadant satsande grupp från Fredrikshofs sektion på Lidingö. Vi hade ett par träningar ihop och det kändes riktigt bra. Att vi dessutom nu hade fått tillskott till vår redan fenomenala ledarduo, bestående av Sören och Erik, med Mårten och Robert var ju inte heller det någon nackdel. När vi stack iväg var vi alltså tillslut en klunga på 32 med 4 ledare, lite som ett hyfsat bra bemannat dagis :).

I bussen på väg till VR

I bussen på väg till VR

En stor skillnad till i år mot föregående år var vår starttid, vi hade lyckats på en starttid kl 13:04! När jag hörde detta insåg jag att vi faktiskt inte skulle behöva göra det som är den andra aspekten med Vätternrundan som jag hatar nämligen att sova på ett halvtaskigt gympasalsgolv, gå upp mitt i natten och dessutom vara borta en hel helg från familjen. Jag visste att en nyfunnen bekant, Göran Demnert även han fredrikshofscyklist, hade ett bussbolag så jag kontaktade honom för att höra om möjligheten. I lördags kl 07:23, 7 minuter före planerad avgångstid satt vi således 22 glada och taggade cyklister (resterande 10 hade redan tagit sig ned på sedvanligt manér) i bussen på väg ned mot Motala.

Ledare Sören håller låda

Ledare Sören håller låda

När vi anlände i Motala hade vi sedan god tid på oss att i lugn och ro hämta våra nummerlappar, kitta upp våra cyklar och tröjor innan vårt racemöte började en timme före start kl 12:00. Det var 32 förväntansfulla ansikten som lyssnade på vad ledarna hade att säga och det var väl egentligen bara en sak som vi inte redan hade pejl på. Vi hade planerat ett stopp vid den tankbil med vatten som Fagerhults kommun ställer ut varje år ca en kilometer efter kontrollen i Fagerhult (ca 143 km), men denna beräknades vara tom när vi kom dit… Istället skulle kontrollen vid Bankeryd (110 km) hålla öppet och där ha sportdryck, vår plan ändrades därför till att ta stoppet där. Detta gjorde att min matplan förändrades lite, men inte avsevärt.

Glad som vanligt

Glad som vanligt

Timmen innan start gick förvånansvärt fort, jag rullade lite upp och ned för backen längs med stadsparken och gjorde några spurter för att få igång låren och så var det dags att gå in i fållan. På vår starttid 13:04 var det vi och en annan Sub 8:30-grupp från Fredrikshof Farsta, samt lite annat löst folk såsom t.ex. min träningspolare Urban från Terrible Tuesdays. VI hade på förhand kommit överens om att vår klunga skulle gå ut först då vi var störst och så blev det.

Väderspekulationerna inför VR börjar nästan alltid ca 2 veckor före loppet och då baserade på väldigt flyktiga väderprognoser som verkligen inte kan ha något mått av sanning i sig, men i stunden känns de väldigt viktiga :). När vi tillslut stod på start såg det i alla fall ut som att vi skulle få en rätt bra dag runt sjön. Lätt sjöbris och sydvästlig vind som skulle vrida sig mot nordost under dagen, vilket om det tajmas väl skulle kunna vara helt optimalt. Nu blev det egentligen kantvind hela vägen ned till Jönköping och det slet riktigt rejält. Vi tog en första kisspaus på 1 min efter ca 75 km och sedan kämpade vi oss vidare ned mot södra stranden och när vi passerade Jönköping hade vi en snitthastighet så långt på 35,6 km/h. Riktigt bra öppning med tanke på de vindförhållandena som rådde.

Målet för rundan var alltså att landa på 36 km/h i snitt vilket skulle ge oss en totaltid på 8:20. Vi hade helt enkelt lite att jobba på längs med den västra sidan av sjön, men vi visste ju också att vi skulle kunna få en del medvind så det kändes väldigt lugnt. Strax efter vårt första stopp hade jag börjat så riktigt ont i min högra fot och jag insåg att jag dragit åt mina cykelskor för hårt. När vi gjorde vår andra (och sista) stopp i Bankeryd var det med stor lättnad jag spände upp mina cykelskor medan jag fyllde på sportdryck och proppade min ramväska full med gel från ryggfickorna. Precis innan vi cyklade iväg igen spände jag åt dem försiktigt, men det var som att jag satt igång en process som inte gick att vända för jag fick lida av det här precis runt hela sjön. Å andra sidan var resterande rätt njutbart så det är ju skönt att det finns någonting att klaga på :).

När vi gjorde detta stopp blåste Farstaklungan om oss, någonting vi ansåg märkligt eftersom de också sagt att de skulle stanna här, men vi tänkte inte mer på det utan fortsatte efter vår plan.

Vi hade ett segment på 35 km innan Hjo som gick i 40 km/h i snitt och det kändes betydligt lättare än vägen ned längst med östkusten. På det stora hela fungerade klungan riktigt bra. Vi körde belgisk kedja hela varvet, vilket innebär att man roterar hela tiden med en något högre fart i det ena ledet och när personen längst fram har passerat sin granne lägger han sig först i det ledet istället. Detta innebär att det egentligen bara är 10-20 sekunder som man måste ”dra” i klungans hastighet, vilket gör det hela väldigt skonsamt när det ska gå fort. Nackdelen är att man måste käka i farten, men olikt förra året så skedde ingen incident på grund av detta.

I slakmotorna (oklart hur plural av slakmota stavas :) ) efter Karlsborg började vi se Farstaklungan som såg ut att ha det kämpigt. Vi började förvisso få slut på vätska, men något fel på vår motor var det inte. Vid närmare studie av denna sektion ser jag att vi på ”klättringen” från Karlsborg upp till toppen (46 m) strax efter Granvik 15 km hade ett snitt på 34,3 km/h och det är i princip bara sakta uppför hela vägen. Det var också här vi kom ikapp och gick om farstaklungan efter 220 km. Jag hade haft en rejäl psykisk svacka någon mil innan, men hade som tur var 200 mg koffein i bakfickan som fick bukt på det lagom tills dess att vi gick om och lade oss först igen.

De resterade 80 km gick väldigt lugnt och metodiskt. Vi hade nog kunnat kapa 10 minuter på bara den här sträckan om vi ville, men ”the Fredrikshof way” är att få med så många som möjligt på det utsatta målet så vi tog det därför lugnt. Vi tappade heller ingen på dessa sista 80 km vilket får anses vara en vinst i sig. Vi var ca 16 personer som roterade i den belgiska kedjan hela varvet runt och på slutet fick vi in alla de 25 ur vår ursprungsklunga som kom i mål samtidigt i samlad trupp på två raka fina led.

Det var en enorm lättnad, dels att komma i mål efter 8:17 cykling, men framförallt att vi inte hade haft en enda incident. De vi tappade var pga en punka, ett astmaanfall och ett antal som helt enkelt inte orkade. Nu var vi i alla fall i mål och efter lite kramar och segerbilder, begav vi oss till sporthallen där vi parkat bussen tidigare på dagen.

Jag hade laddat upp bussen med diverse guilty pleasures

Jag hade laddat upp bussen med diverse guilty pleasures

När var och en hade fått in sin cykel i bussen tog man sin väska och gick in i sporthallen för att duscha och byta om. Gudomligt skönt och riktigt bra faciliteter! De första killarna som blev klara tog jag sedan med mig till Pizzerian rakt över vägen där jag på fredagen hade ringt och bokat 22 st margarita och 22 st burkcola för avhämtning 22:15. 22:10 klev vi på bussen med alla pizzorna och nu var bara frågan var Micke (punktering) och Björn (astmaanfallet) var som också skulle med bussen. Vi hade sagt att bussen skulle avgå 22:30, men medan vi jagade dem på telefon plockade vi fram ölen, godiset och chipsen som jag laddat bussen med tidigare på morgonen. Vi kom iväg 22:41 och de 11 minutrarna var det längsta vi varit från vårt tidsschema på hela dagen, så det får man väl anse som godkänt.

02:30 var jag i säng efter en lång och innehållsrik dag och jag ser på VR med andra ögon nu när jag vet ett annat sätt att göra det på :). Däremot blir det inget VR för mig 2016 utan då kommer det att bli kortare mer ”lagom” cykellopp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *