Race Report: Ångaloppet 2015

Äntligen var det dags att återvända till Ångaloppet! 3 år sedan sist och sjukt mycket bättre tränad än då. 2013 skulle jag kommit tillbaka, men då kom ett bröllop i vägen. 2014 var det IRONMAN i Kalmar som ställde till det, men i år så klaffade det perfekt!

Lag 36, Terrible Swimmers, kittade och klara!

Lag 36, Terrible Swimmers, kittade och klara!

Det har hänt en hel del med Ångaloppet sedan jag körde sist. Organisationen har växt, antalet lopp fullständigt exploderat, men det som fortfarande finns kvar är den där familjära stämningen. Det känns verkligen att många av funktionärerna känner varandra och kanske till och med tillhör Zetterströmsläkten. Det var igenom den som jag fick nys om loppet från första början. Nils Zätterström (grundaren) är son till säljchefen Lennart på Svenska Elektrod AB som jag äger och driver, annars kanske årets lopp hade varit mitt första. Istället var det 2012 som jag och min kollega Per stod på startlinjen i vad som då var ett familjeevent.

Sammanbitna miner på start i led 3

Sammanbitna miner på start i led 3, Terrible Swimmers längst till vänster. Foto: Nadja Odenhage, Ångaloppet

2015 ser banan annorlunda ut, tuffare och längre traillöpning, men med samma härliga ”island hopping” ute i Östersjön. Det som gör loppet lite speciellt är att den längsta simningen är 280 m och antalet simningar är hela 23 st! Dessutom är det lite whos-who av Sveriges simelit som är på plats (inte så konstigt med tanke på familjens starka band i simklubben Neptun), vilket gör att mitt och min partner för året Anders Edgrens lagnamn, Terrible Swimmers, passar utmärkt. Det spelar nämligen ingen roll hur fort man simmar här, man känner sig kass i jämförelse med resten ändå :). Min och Anders plan var att köra hårt på löpningen och ”bada” däremellan. Väl framme på Ånga gård 90 min före start kändes det fortfarande som en bra plan, men några kilometer efter start havererade det lite…

Bra tryck i starten. Foto: Nadja Odenhage, Ångaloppet

Bra tryck i starten. Foto: Nadja Odenhage, Ångaloppet

Vi startade i grupp 3, 10 minuter efter ”eliten” och tryckte på direkt från start för att få en bra position i ”tåget” som skulle gå på en singel track genom terrängen om några kilometer. Anders flåsade efter ett par minuter, ”fan att man alltid ska flåsa så mycket i början”. Jag kollade ned på klockan och svarade ”det är ok att flåsa när det går i 3:40/km”. Bägge skrattade och tryckte vidare. Efter ett par kilometer kom vi ut på ett antal angränsande öppna fält och i mitten av dessa vände jag mig om för att se att vi tillsammans med två andra lag hade skakat oss av med resten, ”skönt sa jag”. Fälten ledde in i skogen och terrängen blev direkt sjukt komplicerad, kanske lite väl komplicerad tänkte jag. Jag sprang först och följde de snitslarna som jag trodde tillhörde loppet tills det att jag helt plötsligt såg ”tåget” komma till höger om oss i skogen. Kanske skulle jag noterat vid start vilken färg snitslarna hade så hade detta missöde aldrig skett, men de blå snitslarna jag hade följt i helt omöjligt djupa spår från skogsmaskiner var uppenbarligen fel. Vår taktik med att få en bra plats genom skogen föll alltså totalt och det var bara att rätta in sig i ”tåget”.

En av simningarna i insjön. Foto: Nadja Odenhage, Ångaloppet

En av simningarna i insjön. Foto: Nadja Odenhage, Ångaloppet

Terrängen på denna första 7 km löpning är ingenting i jämförelse med Högakusten Swimrun, men den är smal vilket gör att det i princip är omöjligt att passera folk för oss vanliga dödliga (läs icke-orienterare). Vi gick ifrån att ha snittat strax under 4:00/km till strax under 6:00/km. Vi hade aldrig kunnat hålla så högt tempo i skogen i alla fall, men det hade nog snarare legat runt 5:00/km. Kul att herrklassen äntligen får ha på sig en rosa mössa i ett lopp tänkte jag när jag fick ta på mig den för första gången i loppet och hoppa i på första simningen. Anders hade flaggat för att han skulle kunna vara lite svagare än jag på simningen vilket jag inte hade något problem med, men dagen till ära kända jag mig som en sten när jag hoppade i. Fruktansvärt vad tungt det gick och jag hade verkligen haft nytta av en dolme denna dag. En av många saker som jag verkligen gillar med ångaloppet är att man sätter på sig ett par badbyxor och ett par skor, sedan är man klar för att köra. Nu för tiden är det tillåtet med dolme och det hade underlättat för mig då min benspark inte fungerade över huvudtaget. Jag är dessutom 193 cm lång och har stl 8 i handskar (sjukt små) vilket inte är helt fördelaktigt vid simning, har man dessutom då ingen benspark får man kämpa lite för att ta sig framåt.

Hursomhelst gjorde det att jag och Anders höll i princip samma tempo. Efter fyra simningar och loppets mest komplicerade löpsträckor var vi i alla fall halvvägs på 1:14, strax bakom Micke Rosén och Petter. De hade startat 5 minuter före oss, men jävlar vad de simmar bra! Vi sprang om dem på varje löpning, men lik förbannat var de uppe ur vattnet före oss. Det är imponerade att se den simutveckling som Petter har gjort och allt jag hade i huvudet när vi passerade dem gång på gång var ”Ey yo jag brinner för det här permanent, aldrig för stunden naturligt bunden med kärlek som cement” och ”jag är en liten snubbe i från staden som har åkt till landet hela dagen” jag kom aldrig till skott med att skandera något av det dock… kanske tur det :).

Magisk skärgård när det är sådant här väder! Foto: Nadja Odenhage, Ångaloppet

Magisk skärgård när det är sådant här väder! Foto: Nadja Odenhage, Ångaloppet

När man går ut på andra halvan får man sig en tankeställare… har vi verkligen 19 simningar kvar!? Allra helst Anders som aldrig sprungit sträckan förut blev rätt ställd, men sedan förstår man. Den kortaste simningen är 16 meter, men det är ingen vadning utan det är brådjupt så man måste simma. Dagen bjöd på sommarens bästa väder vilket gjorde upplevelsen där ute på småöarna idyllisk. Människor på varenda ö som hejjade, båtar och kanoter i havet och på de mest avlägsna platserna en liten energistation. Det som jag sa i början genomsyrar verkligen hela Ångaloppet, det är mysigt!

Kotunneln som man tar sig igenom två gånger. Foto: Erik Westberg, Ångaloppet

Kotunneln som man tar sig igenom två gånger. Foto: Erik Westberg, Ångaloppet

Inte så mycket mer att orda om än att känslan var att vi plockade placeringar hela tiden in till slutet. När man kommer upp efter sista simningen är det ca 3 km löpning kvar och de första två av dem är traillöpning över ”ett berg” (40 höjdmeter stigning) som gör en rätt mör. När man sedan ser skylten 1200 m kvar kommer man ut på vägen och de som aldrig sprungit banan förut tror nog att det är enkel löpning kvar då… icke sa nicke. Med 800 m kvar leds man ned i den kohage som man redan sprungit i en gång, men nu efter det att alla andra gjort det också vilket gör den ännu mer gjyttjig och jobbig att ta sig igenom. Tillbaka genom kotunneln under vägen och sen är det bara spurten som är typ uppför hela vägen :). Här var Anders rätt slut, men jag sa ”nu trycker vi på”… jag fick bara en suck till svars, men han hängde på. In från asfaltsvägen till grusvägen som leder upp till gården, plockade hela tiden lag och när vi tar sista svängen upp mot ängen har vi ett herrlag 50 m framför oss. Jag säger till Anders att ”de där ska vi ta”. Vi ökade takten, mina ben började surna, men sen fick Anders energi från någonstans för då tryckte han på och i sann TT anda släppte jag inte hans rygg.

Utslagna på rygg i gräset efteråt! 46e plats av totalt 221 herrlag med tiden 2:58:03, inte illa pinkat! Särskilt om man ser till att jag och Anders aldrig kört ett swimrunpass tillsammans, vi bestämde oss för att köra tillsammans veckan innan och vi är bägge rätt kassa simmare :). Vem vet kanske Terrible Swimmers gör swimrunkarriär säsongen 2016!?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *