RRR: Lissabon Marathon 2015

Det är en del inslag vad beträffar detta lopp som gör att jag väljer att skriva en rese race report istället för den sedvanliga race reporten.

Tanken var alltså att jag som avslutning på säsongen skulle åka ned på en långweekend till Lissabon och bränna av ett marathon… det låter ju som en rätt bra idé, men ingenting jag kommer att göra igen på ett bra tag. Mer om det senare.

Det började i torsdags. Flighten skulle gå 15:10 och vi åkte ut till Arlanda 13:15 så vi hade gott om tid på oss… När vi svänger av E4an till Arlanda inser jag, ”Helvete! vi har glömt resväskan!”. I stressen att komma iväg i tid fick vi med oss våra handbagage och barnvagnen, men inte vårt stora gemensamma bagage. ”Ok, tänk, tänk, tänk” for genom mitt huvud. Tanken var att vi skulle ställa bilen på långtidsparkeringen och sedan ta bussen in till terminalen.

Ökade farten lite när jag passerade avfarten till långtidsparkeringen och körde hela vägen fram till terminalen där jag lämnade av tjejerna med den packning vi fått med oss och instruktionen ”hämta ut vagnväskan och checka in er så får vi se om jag kommer eller inte”. Stängde dörren och brände tillbaka hem. Efter att ha brutit mot de flesta trafikregler vi har, samt med minsta marginal undvikit kollision vid ett antal tillfällen kom jag tillbaka med vårt bagage till Arlanda efter 39 minuter.

Ställer mig på handikappsparkeringen sliter ur väskan och med andan i halsen springer jag in till check-indisken där Julia och Aida fortfarande står kvar då det visar sig att Julia och jag måste checka in tillsammans då hon står som barn till mig på biljetten… Frågar flämtande om ”jag behövs nu?” och efter personalens leende ”nej” springer jag ut igen. Har inte hunnit få någon lapp på bilen utan sätter mig och kör in den i närmsta parkeringshus, resonerar att hur mycket det än kostar med den här parkeringen så är det fortfarande billigare än en ny flygbiljett.

TT på plats i Lissabon

TT på plats i Lissabon

Så var den episoden slut. Vi var i luften och äntligen kunde jag slappna av.

Vi kommer till hotellet 19:30 lokal tid och kommer fram till incheckningsdisken, ”Ericsson”… ”Sorry sir, but we have no booking in that name”. Gaaaaah!

Hotellet var det officiella race hotellet för EDP Rock n’ roll Marathona de Lisboa, men kommunikationen mellan eventbokningen och den vanliga bokningen på hotellet verkar inte fungera helt perfekt om man säger så. Som tur var hade vi ett mail personligen adresserat till oss med bokningsbekräftelse från hotellet vilket gjorde att vi till slut fick våra rum.

Ränner på stan med lillan

Ränner på stan med lillan

Så här långt allt annat än smärtfritt, men nu skulle det i alla fall få flyta på. Vi såg det som enligt utsago skulle ses i Lissabon; torre de belém, åt på pastéis du belém, lunch och middag i baixa-chiado, knallat runt kvällstid på smågatorna runt Rossio och njutit av utsikten uppe vid Castillo de san Jorge. Vi gjorde allt detta på fredagen och tur var det för på lördagen blåste det upp till orkanstyrka och monsunregn, vilket gjorde att det passade utmärkt att tillbringa dagen på Oceanário de Lisboa. Julia är fortfarande lite liten för att förstå poängen, men Aida och jag är barnsligt förtjusta i djur i allmänhet och sedan vår bröllopsresa, starkt präglad av dykning, i synnerhet vattenlevande djur.

Jag passade även på att ta en morgonrunda på 4 km längs med vattnet för att väcka benen lite. Det kändes riktigt bra i kroppen och min förhoppning på ett pb på söndagen var fortfarande vid liv. Starten skulle gå kl 08:30 i Cascais som ligger väster om Lissabon utmed kusten och dit skulle jag ta ett tåg som tog 40 min. Eftersom min pre-race rutin föreskriver att jag käkar mitt sista ”stora mål” mat 4 timmar innan start sattes väckarklockan på 04:30, samt 06:00.

Sittplats på tåget till starten

Sittplats på tåget till starten

Efter en del oroliga uppvaknanden för att se om jag missat min väckarklocka gick jag upp 04:30 och satte i mig min iordninggjorda frukost på 10 min och la mig för att somna igen. 06:00 vaknade jag, gjorde mig i ordning och gick ned för att ta taxin till tågstationen. 06:30 i Stockholm är det ändå rätt mycket folk uppe och ränner, i Lissabon not so much… De enda man såg bar lycra och nummerlappar.

Väl på tåget var det överfullt så den sittplats som fanns var på golvet, tråkigt då jag hade tänkt att det skulle bli kul att se hela kuststräckan, men å andra sidan skulle jag alldeles strax få springa den så det kändes ok. Jag började dricka min sportdryck 2 timmar innan start som jag alltid gör och 1 timme innan start tog jag min snickers. Ungefär lagom tills vi anlände på stationen i Cascais. Jag insåg att jag inte hade någon aning om hur långt det var till starten, men jag följde strömmen och det visade sig vara närmre 2 km. På vägen såg man det enorma fraktfartyg som natten innan under orkanförhållandena hade gått på grund utanför hamnen.

På väg till start såg vi det stora fraktskeppet som gått på grund

På väg till start såg vi det stora fraktskeppet som gått på grund

Väl framme vid start skulle jag gå på toa som jag alltid gör och det kändes som att det var perfekt tajming om man säger så… kommer in på ”bajamajan” och så finns det inget papper! Vad fan gör jag nu tänkte jag!? Jag såg ingen utanför som hade papper med sig heller så jag fick helt enkelt strunta i mina behov, lämna in väskan med överdrag och börja värma upp. Det kändes ändå helt ok.

Prognosen hade utlovat 10-15 m/s sida-/motvind och 35-55 mm regn. Jag fick inte en droppe regn på mig förutom under uppvärmningen när det kom en skur, men vind fick vi desto mer! Jag stod i fållan bakom elitlöparna och det var skön stämning innan start, mycket high-fiveande och klappar på ryggen. En del nervöst pre-racesnack och sedan var starten igång. Jag tog rygg på 3:15-farthållaren som satte av i ett högt tempo. Loppet började med en rätt lång slakmota innan det planade ut och tog en sväng inne i Cascais centrum. Ganska tidigt insåg jag att farthållaren höll ett lite väl högt tempo för mig och det var fler med mig så vi lade oss i 4:30/km-tempo tillsammans. Eftersom jag är rätt lång var det tyvärr jag som låg först och bröt vinden för ett gäng som låg på vinge efter mig, något som jag tillsammans med massa andra saker skulle få sina för senare.

Generellt var banan väldigt platt och trevlig, böljande partier karakteristiska för en kustväg, men eftersom det inte kom något regn blev det för mig som viking väldigt varmt och kvavt. Vid varje vätskekontroll drack jag först lite ur flaskan (de langade dryck i flaskor, mycket nice!) och sedan hällde jag resten över mig. Jag märkte efter ett tag hur medlöpare och folk utmed banan kollade konstigt på mig och jag insåg att det förmodligen såg ut som att jag kissat på mig. Efter tredje vätskestationen var hela jag blöt så då rådde det inget tvivel om att det var vatten det var frågan om.

Första milen gick på 44:07 och sedan sänkte jag farten något, inte för att min puls var särskilt hög, men jag insåg att det skulle bli tufft längre fram. Andra milen gick på 47:02 och redan då hade jag insett att det inte skulle bli något pb. Ungefär samtidigt som jag började se bron över till Almada, började magen göra sig påmind. Tredje milen gick på 50:24 och vid vätskestationen efter 30 km kunde jag inte fortsätta utan blev tvungen att springa in på toa. Snabbt och smidigt toabesök med papper!, men efter det var det som att luften gick ur mig. Jag hade bara 12 km kvar, men just där och då kändes det så fruktansvärt långt. Jag övervägde att bryta varje kilometer, men nu var jag i Lissabon och det var dessutom ett A-B lopp där vi bodde vid B så på ett eller annat sätt skulle jag ta mig dit…

Nu började man komma in i stan och de kvarteren som jag kände igen mig i, men likt tidigare sträckning så stod det i princip inga människor och hejjade. Om det var ett lopp under året som jag hade behövt publik som hejjade fram mig så var det detta. Det enda som egentligen motiverade mig var att jag visste att det fanns glass vid mållinjen som väntade. Ja, Óla (GB i Sverige) var en av huvudsponsorerna och som man kan läsa i mina tankar inför loppet också en av anledningarna till att jag valde just detta marathonlopp.

Jag har bonkat en del gånger och vet precis hur det känns när energin tar slut p.g.a. att man inte skött sitt energiintag under loppet, men den känsla som nu infann sig har jag bara upplevt en gång tidigare nämligen på Lidingöloppet 2012. Då hade jag tränat bra fram till 6 veckor innan loppet när jag blev kidnappad till min egen svensexa och sedan den dagen tränade jag inte en sekund innan loppet. Första två milen gick bra då, men sedan infann sig väggen. Nu hade jag alltså träffat på den väggen igen, den vägg som innebär att benen inte tar dig framåt utan att det gör sjukt ont, den vägg som finns där för att du inte förberett dina ben tillräckligt för en längre distans…

Jag hade 7 km kvar och jag visste ärligt talat inte om jag skulle ta mig till mål. På något sätt lyckades jag ändå ta mig framåt, kilometer för kilometer och jag hade något i min skalle som sa att det helt enkelt får ta den tid det tar samtidigt som jag insåg att ju längre tid det tar ju längre kommer jag att ha ont. Jag fick i mig apelsin, banan, sportdryck och vatten vid varenda kontroll bara för att släppa fokus på smärtan, men jag stannade aldrig.

Med 2 km kvar kom jag ut på raksträckan som passerade vårt hotell. Där började människorna hejja, de sista 2 km var fullsmockade med publik i rader utmed banan. Vid hotellet stod min svärmor och hejjade vilket gjorde att jag förstod att Aida skulle vara vid mållinjen. Dittills hade banan i princip varit uteslutande på fin asfalt, förutom några små partier på kullersten. Nu när benen gjorde som ondast och med 1 km kvar gick banan in på ett kullerstensparti som varade hela vägen in till mål.

När jag svänger in på målrakan med 400 m kvar, när jag normalt alltid spurtar ur det sista jag har, så känns det fortfarande så långt kvar. När jag tillslut passerar mållinjen så gör jag det gåendes och när jag får se min Aida så har jag svårt att hålla tårarna borta. Aida frågar om det är för att jag är besviken, men allt jag kan säga är ”att jag har så ont”.

Officiella sluttiden blev 3:36:30 och långt ifrån vad jag hoppats på denna dag. Däremot är jag inte särskilt missnöjd, mest förbannad på mig själv att jag överhuvudtaget sprang loppet. Hade jag gjort halvmarathonloppet som gick samma dag hade jag med största sannolikt persat rejält för det är den distansen min kropp varit tränad för under hela denna säsong, jag har helt enkelt inte gjort förberedningarna som krävs för ett marathonlopp. Å andra sidan hade jag inte kunnat föreställa mig hur detta skulle bli eftersom jag aldrig upplevt denna situation, medan jag nu gjort det och är en väldigt nyttig erfarenhet rikare.

Förutom en härlig långweekend till Lissabon och mitt 17e lopp i år har jag även kommit hem med ett nytt sätt av regler för mig själv vad det gäller långdistanslopp. De prioriteras i den ordning som de kommer och är som följer:

  1. Spring inte ett långdistanslopp om du inte förberett dina ben tillräckligt
  2. Om du ändå gör det, se till att du har din optimala racevikt
  3. Om du inte har uppföljt någon av ovanstående regler, se till att det serveras glass vid målgång

Det optimala är självklart om alla tre ovanstående regler är uppfyllda :)

Julia snackade med alla flygets passagerare även på vägen hem :)

Julia snackade med alla flygets passagerare även på vägen hem :)

  2 comments for “RRR: Lissabon Marathon 2015

  1. Christian Klingebrant
    7 mars, 2016 at 14:34

    Tjena!

    Kul läsning! Undrar om du ”trots allt” rekommenderar maran? Debut för mig men är tränad för det.

    Christian Klingebrant Is Göta Friidrott Helsingborg

    • kall3
      9 mars, 2016 at 08:19

      Absolut Christian! Jag tror att du dessutom efter att ha läst detta inlägg är lite bättre förberedd på vad som väntar dig. Lissabon är ju en underbar stad och eftersom vi hade otur med vädret har du säkerligen tur istället :D. Kör hårt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *